Det händer saker i livet ibland som får en att inse att man har växt om & förbi...Att man vuxit ur en för liten & trång storlek...Nåt som inte sitter bekvämt längre & som skaver.

Mitt förhållande till min blogg känns så numera.

Min ventil ut i universum, min klagomur, min axel att gråta mot...

Jag får inte ur mig nåt vettigt längre. Bara en massa blaj om skit. Petitesser om vardagen, om middagsrester & stress. Om tristess & glädje fast utan mening & innehåll.

Pladdrande bullshit egentligen. Och för vem?

Jag skriver för att lufta mina tankar men också för att på nåt sätt hålla er informerad om mig & om oss & vårat liv...Jag får inte särskilt mycket information tillbaka.

Jag får era Facebookstatusar. Och det räcker för mig.

Så därför lägger jag ner den här skiten nu. Ni får mina statusar också.

Bloggandet är ett skönt sätt att skriva på men om jag slutar skriva en massa meningslöst skit så kanske det växer fram nånting väldigt kreativt i mitt liv...?

Man brukar ju rensa vänner ibland, eller iaf bekanta som man faktiskt bara är nyfiken på ibland, så nu rensar vi. Vi gör slut med varandra tycker jag.

Ett förhållande som varat i drygt 4 år är förbi nu. Det känns bra. Jag lämnar mycket skit bakom mig, mycket ilska & onödig energiförbrukning...Vill glömma det bittra & minnas bara det vackra. Jag ser framåt.

Jag går vidare. Kan tänkas att det dyker upp en foto-blogg, om jag ids & bara för själens skull, konstnären i mig, egot...

Jag lämnar er med den första bilden jag la upp i min blogg:

  En ego-bild (naturligtvis) från semestern i Alanya med Jocke-ponken. April -08

Så kära läsare, om ni känner mig så ses vi på Facebook, och om inte - Peace out // Fru Lind