I allt jag ser, i allt jag hör, i allt som sägs och görs....Över allt vilar din ande idag.

Min sorg slår mig hårdare än andra dagar och jag har för längesen accepterat att det blir så denna dag. Jag släpper känslorna fria, jag låter dina minnen skölja över mig. Sorgen får riva i mitt bröst idag, utan nåd, för imorgon är en annan dag.

Imorgon är det vardag igen, imorgon håller jag huvudet högt och låter ditt minne ta ett steg bakåt.

Jag saknar dig som alltid, fast det blir mindre och mindre intensivt. Det blir mest påtagligt när någonting har hänt, nåt jag vill berätta, eller någonting som jag vet att du skulle ha skrattat högt åt... På Mors-dag när andra köper blommor till köksbordet för en familjemiddag, så tänder jag ett ljus någonstans och minns dig istället...När jag ser stolta mormorsögon beundra sitt barnbarn, så sörjer jag det vi aldrig fick och det min syster blev fråntagen....När jag ser min lillebror växa upp till en ung man så hatar jag livets orättvisor som missunnade dig att vara med om det, och som tog ifrån honom en mamma, en trygghet, den kärlek som bara du gav.

Mitt hjärtas fågel, i en version du skulle ha gillat....

Mina sista ord denna morgon lånar jag av en fin man, en text som jag petade lite i, men den säger så mycket om hur du format mig, hur du fortfarande ger mig styrka...Så nära, men så långt borta...

Jag saknar dig, min älskade mamma   

det är natt långt borta, när jag får besked
allting är över, du finns inte  mer
sista gången jag såg dig, var du gammal och trött
hela ditt liv, höll  du huvudet högt

molnen på himlen, seglar förbi
ditt liv är över,  själen är fri
och fast nånting gick sönder, hos kvinnan du fött
ligger hon  på sängen och håller huvudet högt

jag gick här på jorden, med askan i min  hand
dom sista stegen, till ett annat land
jag ska komma, ur allting som  dött
jag stod vid din grav och höll huvudet högt