Ibland behövs inte så mycket för att det ska bli en stor förändring.

I vardagens sakta rullande mak, är det ju så lätt att bli hemmablind, att ta varandra för givet. Eller att inte ta  i varandra alls längre. Att sluta prata med varandra, eller bara prata om matinköp eller bilbesiktning, om ens det.

Vi hade hamnat där... I det där hjulet som bara kändes trist och långsamt malande....

Där glädje över varandras olika intressen och tyckanden byttes ut till irritation och likgiltighet. Där vardagens lunk inte kunde rubbas alls för att inte orsaka ilska. Där fotbollsträning, hockey och loppisinköp blev stora svarta ämnen som retade vid bara tanken. Där stöd till varandra blev kalla bortvända ryggar i plågsamma försök att somna i ilska eller frustation.

Så händer det.

Det når en gräns där det inte går längre.

När allt bubblar över, allt forsar fram och spyr ut över hela jävla korvstroganoff-tisdagen!

När onsdagen är en plåga för att man inte vill att någon ska fråga hur man mår eller gud förbjude, ta på en, ge en kram.

När tanken på att åka hem får ögonen att tåras för hur ska det gå?

Kommer vi att klara att prata om det här? Vårat liv, vårat hem, våra barn och våra drömmar och planer.

Så börjar vi treva oss fram. Nuddar vid ämnen som är känsliga.

Talar till slut med varandra på riktigt, ger varandra tid för reflektion och lyssnar på vad den andre verkligen säger.

Tar in, bearbetar och förstår.

Vi jobbar med oss. Med vårat liv, våra drömmar och mål.

Vi planerar, vi stöttar varandra, och helt plötsligt känns det inte lika irriterande med de stora svarta ämnena längre. Att krypa nära innan vi somnar och prata, skratta tillsammans. Helt plötsligt så känns vardagshjulet helt jävla underbart igen, i vilken fart det än mal på i....Jag älskar min man, jag älskar vårat liv, och jag ser fram emot våra gemensamma planer för livet.

Jag kan andas igen.

Så fint bröllop vi fick närvara vid på lördagen, otroligt fin kyrka och platsen var perfekt. Älvkarleby k:a och närliggande Smedsladan för middag & fest, sömn på Campingen :)

Tack, tack, tack för att vi fick vara med!

1:a september idag, jag är ledig och Thomas blev hemma med 2 krassliga barn, så då väckte han mig med frukost på sängen... Han känner mig, min man .. Lycka!

Fortsatt fin dag till er <3