.....den dåliga energin....

....bort med den....

Ett till inlägg som kan störa, alltså...

För tydligen så har jag skymfat  genom att skriva om mina känslor.

Min blogg ska alltså godkännas  för att få finnas till. Den ska vara politiskt korrekt och ta ansvar för att andra inte ska ta illa upp. Man får ju inte trampa någon på tårna.

Det kanske är det som är felet idag.

Överallt liksom.

Man får inte ha en alldeles för egen vilja, inte för extrema åsikter, och absolut inte dela dom med andra.

Ja, jag har haft en årlig depression.

Istället för att låta mig använda mitt forum för att lätta på trycket så har jag blivit ombedd att rannsaka mig själv, och mitt beteende...Att tänka på hur jag målar ut andra genom att skriva öppet på internet...

Som en sann mästare av citat, här kommer några fler...

eller varför inte den här

Jag har bestämt mig för att det får räcka nu, på riktig...

Jag har bloggat i över 6 år, för att få lufta tankar och känslor, både positiva och negativa.

Det är det enda stället där jag bara har öron, eller egentligen ögon, och inga goda råd som man tacksamt ska ta emot...

Att medvetet sparka  på någon som redan ligger är så lågt att jag inte har plats för det i mitt liv.

Du fick mig att må sämre för stunden men jag tog ett beslut som kommer få mig att må bättre i längden.

Du behöver inte läsa längre, du behöver inte se längre.

Sovmorgon, shopping & sakta gå genom dan...
Maken är iväg med knattarna på fotbollsmatch och jag slappar hemma...
Har provat kläder som en galning, inför nästa helgs bröllop, tror jag har hittat rätt nu...

Älskar gröna färgen, men känner mig stoooor!

Känner mig snygg i den senapsgula, men den är ju såå kort!

Den här blir det!
Köptes i somras på loppis för 95kr.
Känner mig fin & bekväm i den :)

Ikväll tänkte vi först gå på bio men hittade inget vi ville se, så det blir matlagning, Chilli con carne, och sen blir det film & hemmamys...
Ett par glas vin, ost & kex, vindruvor...
Ja, blir en skön kväll!
Önskar er detsamma :)

Jag har långledig helg, alltså är ledig i tre dagar.

Det är bland det bästa som finns!

Det är lyxen man får av att jobba skift, rullande schema med dag, kväll och helger. Rätt var det är så får man ledigt i tre dagar, utan att ha tagit semester.

Nästa helg har jag tagit semester för då ska vi på bröllop i Gävle, så då blir jag ledig i 4 dagar!

Jag behöver ledigheterna, jag behöver fylla på energin.

Varje höst, och jag älskar ju ändå hösten, så blir jag låg...Som en pms-kossa riktigt....Jag dippar i allt. Jobbengagemanget, vänskap, familjen, självkänslan samt självförtroendet.

Jag känner mig ful, både på utsidan och insidan. Jag är livrädd för att bli sviken, lämnad ensam, illa omtyckt, bortglömd, ja allt som förmodligen alla känner nu och då...

Därför skjuter jag allt ifrån mig.

Jag gör det själv. Jag tar avstånd, för att vara den starka. Den som alltid klarar sig själv.

Och jag behöver göra det. Jag behöver rensa, känna, skrika, gråta. Sen är det bra igen.

Jag har aldrig varit så låg att jag funderat på om livet är värt det, tack och lov, men jag förstår psykisk ohälsa på ett annat sätt när jag mår såhär än när jag mår som jag för det mesta visar på Instagram och Facebook.

Lycka, lycka, lycka!

Så länge vi håller fasaden så får vi likes & peppiga kommentarer på hur snygga och duktiga vi är, sen när man lägger ut en äckligt deppig bild eller en statusrad som inte klingar rent så låtsas folk som om de inte sett, de skrollar fort förbi till nästa lyckliga statusrad eller gillar en duktig och peppig bild istället.

Det är helt ok. Gör det. Jag gör likadant.

Någonting jag alltid gör i samband med dessa svackor, alltså varje år, är att jag tar tag i mig själv. Letar reda på mina böcker av Dalai Lama, gör spellistor med avslappningsmusik att kunna meditera till, samt att spikmattan dammas av för att förbättra blodcirkulation och annat energiflöde i min trötta kropp.

Jag letar reda på gymväskan och träningskortet och ger mig iväg.

Jag brukar sluta röka, men det har jag ju redan gjort för 4½ månad sedan, och färga håret ska jag hoppa över denna gång.

Det blev ett längre inlägg idag, men det bjuder jag på, ni behöver inte gilla eftersom jag förstår att det är för reellt och trist för att vara en fredagsbloggning, men det är för min skull jag skriver, det har det alltid varit.

Och jag vet att mången gång har ni som läser satt kaffet i halsen eller blivit upprörd över mina tankar.

Men det är mina, det är jag, allt som är jag.

Inte bara lyckan.

Jag vet att ni läser, jag passar på att önska er en fin och trygg och lycklig helg, det är vi alla värda efter veckans slit   

Namaste   

Väntar på mäklare, alltså...
Har piffat hela dagen...
Kök

Hall

Sovrum

Vardagsrum

Balkong

Barnens rum

Badrum

.... 5 minuter kvar...

Det här pusslet vi kallar livet, det är då inte enkelt.

Jag kämpar hela tiden.

Jag har ett jobb som kräver 100 % fokus, drivkraft och lust för att vara givande, roligt & värt det.

Jag har en bra inkomst som på nåt sätt ändå äts upp allt för fort varje månad.

Jag har fina vänner och en fantastisk familj som jag verkligen försöker hinna med att åka hem till så ofta jag har råd, och tid.

Jag har ett fint hem som jag älskar att pyssla i.

Jag har en underbar make,  han har också två barn sedan ett tidigare förållande.

Så varför är det då inte enkelt?

Därför att jobbet är för tungt för min slitna kropp, ändå är det där jag trivs bäst just nu.

Mina vänner är usla på att försöka hälsa på mig och likaså min familj.

Min ekonomi äts upp eftersom jag shoppar  frenetiskt i ett försök att inte känna mig ensam, fast att loppispersonalen är väldigt tjenis med mig nuförtiden.

"Du är ju här lika ofta som jag" sa en anställd till mig för ett tag sedan.

Vårat hem är fint, men vi trampar på varandra på dessa alldeles för små 73 kvadrat.

Lägg där till en 11-årig Aspergerflicka som lär sin 8-åriga lillebror all trots hon kan, och som jag inte har en aning om hur jag ska närma mig.

Vi har bott tillsammans i över 5 år. Dom har vuxit upp med mig, ändå finns det fortfarande dagar när jag inte existerar.

När det tydligen är helt ok att fullständigt ignorera mig.

Jag får varmare bemötanden av barn som tillhör familjer jag jobbar med eller dom vi är bjudna  på middag hos. Där har jag till och med fått en kram, som inte var påtvingad pga en present eller julklapp...

Jag och maken kan inte prata om det hela heller. Eller rättare sagt har vi väl låtsas som ingenting, på var sitt håll.

Det går inte längre. Jag skrynklas ihop som ett russin inifrån och ut. Mitt hjärta är ett stort tomrum och känslan är iskall.

Jag är 38 år gammal imorgon och jag har aldrig känt mig så ensam.

Ibland måste man nå botten, kraschlanda och sedan kan man ta spjärn och skjuta upp, upp, upp och iväg!

Jag vill det nu, jag vill ta spjärn här från botten.

Jag längtar efter drömmar, mål och framtid, helst inte ensam.

Om ni läser detta inlägg, så respektera att det är ingenting jag vill förklara närmre över telefonen, och jag vet att ni finns där om jag vill prata eller ses, men om ni någon gång i framtiden känner att ni vill göra mig glad, fråga mig då om ni kan komma förbi mig på en kaffe eller en tjejhelg för att ni vill träffa mig, i mitt hem, där jag faktiskt bor.

Jag har inte lust att söka upp er längre för att jag ska känna mig hel, jag vill att det ska vara åt bägge håll, annars kan det faktiskt vara.

Det räcker nu.

Jag & Thomas ska klara det här tillsammans, vi har tagit små steg i rätt riktning, vi har satt ut små mål att börja med.

Livet, vem fan sa att det är enkelt?