Det här pusslet vi kallar livet, det är då inte enkelt.

Jag kämpar hela tiden.

Jag har ett jobb som kräver 100 % fokus, drivkraft och lust för att vara givande, roligt & värt det.

Jag har en bra inkomst som på nåt sätt ändå äts upp allt för fort varje månad.

Jag har fina vänner och en fantastisk familj som jag verkligen försöker hinna med att åka hem till så ofta jag har råd, och tid.

Jag har ett fint hem som jag älskar att pyssla i.

Jag har en underbar make,  han har också två barn sedan ett tidigare förållande.

Så varför är det då inte enkelt?

Därför att jobbet är för tungt för min slitna kropp, ändå är det där jag trivs bäst just nu.

Mina vänner är usla på att försöka hälsa på mig och likaså min familj.

Min ekonomi äts upp eftersom jag shoppar  frenetiskt i ett försök att inte känna mig ensam, fast att loppispersonalen är väldigt tjenis med mig nuförtiden.

"Du är ju här lika ofta som jag" sa en anställd till mig för ett tag sedan.

Vårat hem är fint, men vi trampar på varandra på dessa alldeles för små 73 kvadrat.

Lägg där till en 11-årig Aspergerflicka som lär sin 8-åriga lillebror all trots hon kan, och som jag inte har en aning om hur jag ska närma mig.

Vi har bott tillsammans i över 5 år. Dom har vuxit upp med mig, ändå finns det fortfarande dagar när jag inte existerar.

När det tydligen är helt ok att fullständigt ignorera mig.

Jag får varmare bemötanden av barn som tillhör familjer jag jobbar med eller dom vi är bjudna  på middag hos. Där har jag till och med fått en kram, som inte var påtvingad pga en present eller julklapp...

Jag och maken kan inte prata om det hela heller. Eller rättare sagt har vi väl låtsas som ingenting, på var sitt håll.

Det går inte längre. Jag skrynklas ihop som ett russin inifrån och ut. Mitt hjärta är ett stort tomrum och känslan är iskall.

Jag är 38 år gammal imorgon och jag har aldrig känt mig så ensam.

Ibland måste man nå botten, kraschlanda och sedan kan man ta spjärn och skjuta upp, upp, upp och iväg!

Jag vill det nu, jag vill ta spjärn här från botten.

Jag längtar efter drömmar, mål och framtid, helst inte ensam.

Om ni läser detta inlägg, så respektera att det är ingenting jag vill förklara närmre över telefonen, och jag vet att ni finns där om jag vill prata eller ses, men om ni någon gång i framtiden känner att ni vill göra mig glad, fråga mig då om ni kan komma förbi mig på en kaffe eller en tjejhelg för att ni vill träffa mig, i mitt hem, där jag faktiskt bor.

Jag har inte lust att söka upp er längre för att jag ska känna mig hel, jag vill att det ska vara åt bägge håll, annars kan det faktiskt vara.

Det räcker nu.

Jag & Thomas ska klara det här tillsammans, vi har tagit små steg i rätt riktning, vi har satt ut små mål att börja med.

Livet, vem fan sa att det är enkelt?

 

Jaana

13 augusti 2014 10:08

Fint och modigt skrivet, fick tårar i ögonen.
Du har så rätt, jag kan känna igen mig i vissa saker. Du verkar vara en fin människa så jag hoppas verkligen att du hittar nya drömmar och att ni når era små mål. Du har en positiv syn på livet och det är härligt! :) Fortsätt att kämpa, gillar att läsa din fina blogg!
Kram

jenny

13 augusti 2014 10:55

Tack främling :)

 

Emmelie

23 augusti 2014 16:56

Jag vet att du har sagt att du inte vill ha egna barn, att du har funnit dig i det. Men jag tycker du ska försöka ändå! Egna barn kan man ge en kärlek som är villkorslös, alla har vi en biologisk klocka som tickar, det kanske är din som gör det nu, kanske är det som gör att du känner dig så ensam för det är det som saknas!? Du är så fin Jenny! Tänk positivt! Kram Emmelie

jenny

25 augusti 2014 17:37

Kanske har du rätt Emmelie, men jag har verkligen bestämt mig. Det blir bäst så. Min biologiska klocka kan sluta ticka, för det hjälper inte =)
Försöker vända tankarna ändå... Kram!

 

Mia

16 september 2014 20:09

Vill bara säga kram efter att sent om sider läst inlägget ditt. Nä livet är fanimej inte enkelt å kan vara fruktansvärt ensam i tvåsamhet och då man inte tillhör den innersta kärnan. Ljusglimtar finns och man tillverkar sina egna på de medel man kan. Ingen har rätt att döma och vissa tider måste man få ta paus, va arg över att känna sig övergiven. Bra skrivet!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Här i Trollebo avrundades  2015 med korvgrillarlunch och vedstapling med kidesn innan de åkte till sin mor för firande i stan. Vi fortsatte kvällen med god mat och lugn och ro, här råder raketförbud pga hästgårdarna omkring oss, såå skönt!      ...

Dags att summera detta år, det bästa året på länge. Och nu handlar det här om mitt år, inte Sveriges år, vilket inte var lika kul. Januari: Spenderade mesta delen av januari ett hav av flyttkartonger, men belöningen kom sista helgen i januari, då...

Ingen fälld älg i helgen heller...Vår lilla sessa gjorde nog sitt jobb, men lyckan uteblev.       Mina små darlings    Fick iaf massor med kvalitetstid med min favoritmänniska, syster yster     Och Farsan som var noga med att det sku...

Sen sist har jag hunnit med att julpynta hela huset, och maken fixade utebelysning.         Älskar att vi har vårat eget paradis på landet, ett eget hus med egen flaggstång att julpynta...Jag nyper mig fortfarande i armen ibland..Äntligen ha...

Från de trevande orden " skulle kanske skaffa en egen jakthund" till " hon heter Karro" gick svinfort! Sitter på fredagen och käkar middag, dricker lite vin och diskuterar för och nackdelar med valp vs unghund, i vårat fall hade vi precis fått ett ...