Det här pusslet vi kallar livet, det är då inte enkelt.

Jag kämpar hela tiden.

Jag har ett jobb som kräver 100 % fokus, drivkraft och lust för att vara givande, roligt & värt det.

Jag har en bra inkomst som på nåt sätt ändå äts upp allt för fort varje månad.

Jag har fina vänner och en fantastisk familj som jag verkligen försöker hinna med att åka hem till så ofta jag har råd, och tid.

Jag har ett fint hem som jag älskar att pyssla i.

Jag har en underbar make,  han har också två barn sedan ett tidigare förållande.

Så varför är det då inte enkelt?

Därför att jobbet är för tungt för min slitna kropp, ändå är det där jag trivs bäst just nu.

Mina vänner är usla på att försöka hälsa på mig och likaså min familj.

Min ekonomi äts upp eftersom jag shoppar  frenetiskt i ett försök att inte känna mig ensam, fast att loppispersonalen är väldigt tjenis med mig nuförtiden.

"Du är ju här lika ofta som jag" sa en anställd till mig för ett tag sedan.

Vårat hem är fint, men vi trampar på varandra på dessa alldeles för små 73 kvadrat.

Lägg där till en 11-årig Aspergerflicka som lär sin 8-åriga lillebror all trots hon kan, och som jag inte har en aning om hur jag ska närma mig.

Vi har bott tillsammans i över 5 år. Dom har vuxit upp med mig, ändå finns det fortfarande dagar när jag inte existerar.

När det tydligen är helt ok att fullständigt ignorera mig.

Jag får varmare bemötanden av barn som tillhör familjer jag jobbar med eller dom vi är bjudna  på middag hos. Där har jag till och med fått en kram, som inte var påtvingad pga en present eller julklapp...

Jag och maken kan inte prata om det hela heller. Eller rättare sagt har vi väl låtsas som ingenting, på var sitt håll.

Det går inte längre. Jag skrynklas ihop som ett russin inifrån och ut. Mitt hjärta är ett stort tomrum och känslan är iskall.

Jag är 38 år gammal imorgon och jag har aldrig känt mig så ensam.

Ibland måste man nå botten, kraschlanda och sedan kan man ta spjärn och skjuta upp, upp, upp och iväg!

Jag vill det nu, jag vill ta spjärn här från botten.

Jag längtar efter drömmar, mål och framtid, helst inte ensam.

Om ni läser detta inlägg, så respektera att det är ingenting jag vill förklara närmre över telefonen, och jag vet att ni finns där om jag vill prata eller ses, men om ni någon gång i framtiden känner att ni vill göra mig glad, fråga mig då om ni kan komma förbi mig på en kaffe eller en tjejhelg för att ni vill träffa mig, i mitt hem, där jag faktiskt bor.

Jag har inte lust att söka upp er längre för att jag ska känna mig hel, jag vill att det ska vara åt bägge håll, annars kan det faktiskt vara.

Det räcker nu.

Jag & Thomas ska klara det här tillsammans, vi har tagit små steg i rätt riktning, vi har satt ut små mål att börja med.

Livet, vem fan sa att det är enkelt?