Några timmar kvar nu som Rökare....Imorgon ska jag börja sluta röka....

Det tog tid att vänja sig vid att röka & sen har jag haft den ovanan i 20 år nu, och nu ska jag vänja mig av med den...Det kommer kräva koncentration & tjurskallighet, men det viktigaste har jag - motivationen.

Har spenderat dagen med att minnas mamma, att sörja förlusten men också att låta det sjunka in i mig att det som tog hennes liv var rökningen...

En jobbig dag på många sätt, men behövligt också...Dags att vakna nu!

Så när Darling skulle upp på Eurostop vid Arlanda för att shoppa lite nya kläder åt Eliott så följde jag med. Jag bestämde mig för att jag behövde en morot, en känsla av nystart och en känsla av lyx.....Så, inte många blir förvånade nu, jag köpte mig en splitter ny supersnygg skinnväska =)

Den är som så många väskor före den helt perfekt...Precis rätt många fack, alldeles lagom långa axelband, tidlöst snygg & vansinnigt läcker...Jag är väskoman, och den ovanan tänker jag behålla!

Såhär ser min nya kärlek ut:

Den här snyggingen ska få hänga på min axel i höst & det bästa av allt....

Det är ingen tobak i botten på den, & det kommer det inte att bli heller =)

Så, imorgon kör vi...Önska mig lycka till & håll tummarna så ska jag f-n klara det här =)

Jag är taggad, jag är redo & jag tar styrka i att så många av er mina vänner är rökfria....Fortsättning följer....

Tjena!

4:e oktober...Jag avskyr den här dagen....Jag minns den alltför väl...Hur vi åkte hem från sjukhuset, efter att ha sagt farväl av henne, kramat henne för sista gången....Hennes kropp var tom, hennes själ var borta redan, hennes glittrande ögon var slutna, hennes varma leende var borta, hennes tröstande händer var kalla....

Jag minns hur vi bryggde kaffe hos syrran, klockan var väl åtta på morgonen, tidningen hade kommit, folk hade åkt på jobbet, vardagen rullade på där utanför vårat fönster, våran värld, våran bubbla av sorg....Jag minns hur jag tänkte " och nu då?" "Vad gör vi nu?"

Var börjar man? När börjar man? Och när ska man sluta....  

Idag är det 7 år sedan den dagen, och jag har sörjt, på många olika sätt, och jag har haft henne i minnena, ofta ibland, och mer sällan ibland, genom glädje, och genom jobbiga tider har tanken på henne alltid gjort mig varm & trygg, för jag vet att trots att hon inte går ibland oss längre, så går hon alltid på sidan av oss när vi behöver henne.

Idag tänder jag ljus för henne, tillåter mig själv att sörja igen, att för en dag låta sorgen riva mitt hjärta i tusen bitar igen, imorgon känns det nog bättre och imorgon är ännu en dag längre ifrån sista gången jag sa till henne att jag älskar henne...Livet går vidare...

Vila i frid, älskade mamma....