Att komma hem från jobbet, ställa sig i duschen & gråta förtvivlat av ilska, stress & total utmattning, det är arbetsglädje i vården det! Att av möjliga 15 nattningar avklara 10 själv efter att man redan gjort morgonomvårdnad, frukost, lunch, toapassningar, ner till vila, upp från vila, förbereda middag, medicinansvar, för samma 15 boende sedan 7.30 i morse, det är det bara kvinnor som klarar. En viss typ av kvinnor.

Vi som springer lite fortare, tar på oss lite mer ansvar, täcker upp lite mer för de tröttare, mer slitna kollegorna, vi som inte klarar av att misslyckas....Som inte kan rycka på axlarna & säga " Det blev inte perfekt idag"

Vi som vill att varje dag ska vara perfekt. För mina gamlas skull....

Jag som inte kan säga nej. "Du får göra din del" Jag som svär i det tysta.

Min rygg gör också ont. Min ischiasnerv sitter också i kläm. Men om jag inte kan göra mitt jobb på ett tillfredställande sätt utan att belasta mina kollegor så sjukskriver jag mig väl. Så att någon av våra duktiga, arbetsvilliga extra-kollegor kan få chansen att få lite lön.

Är det någon mening att klaga ens? Att säga nåt alls....Tror inte det...De som lyssnar & förstår är de som springer som idioter precis som mig. De som borde ta åt sig & skärpa sig låtsas som om de inte hör.Eller förstår.