...jag har en vän som jag tycker om, och den vännen har det lite trassligt just nu...Hans förhållande dog en lång & utdragen död och fast han försöker gå vidare så släpper inte hon greppet om honom....Jag har en annan vän som äntligen har slagit sig fri ur ett helvetes förhållande, och hon dras också med ett ex som inte vill inse att det är över...

Varför är det alltid så? Jag menar, man kan ju vara ledsen och besviken över att det inte blev som man ville, men varför desperat klänga sig fast vid nån annans liv?

Om man inte passade ihop så var det väl inte menat? Vare sig man har barn, hus, djur eller bara en lång tid tillsammans så finns det ju en orsak till att det tog slut...Att det inte funkade....Varför fönedra sig själv genom att agera som en galning, eller göra allt i sin makt för att få den andra personen att må dåligt? Räcker det inte med ens egna känslor av misslyckande, sorg, och tvekande....

Det är aldrig lätt att bryta upp ur ett förhållande, vissa kanske ger upp för lätt medans andra bara vägrar erkänna att man misslyckats...

Jag har blivit lämnad, och jag har lämnat och jag vet att det är jättesvårt att våga ta steget vidare, ensam, men man måste ju....Livet går vidare, man måste se framåt, man måste chansa och våga le åt livet, inte förpesta det för alla andra runt omkring...

Se det som en nystart, en ny riktning, en ny upplevelse....

Jag tycker synd om dom som blev lämnad, men jag lider med dom som förtvivlat försöker gå vidare med exet hängandes runt benet, eller överhängande hot om att göra livet till ett helvete....

Sen har vi ju dom som inte riktigt når ända fram...Dom som inget annat vill än att vara i en tvåsamhet...Det är inte heller kul, att ständigt söka efter den där speciella personen som man vill dela allt med...Min fundering där är, betyder det verkligen allt? Vad är viktigast i livet? Att nå sina mål så fort som möjligt eller att leva på vägen dit?

Vad är meningen med livet då? Det kan ju omöjligt vara att hänga sig fast vid nån som inte längre vill ha en, eller att dedikera sitt liv åt att jävlas med andra, eller att ständigt söka desperat...

Jag har aldrig varit så uppvaktad som när jag är nyförälskad & totalt ointresserad av andra, eller när jag varit lyckligt tillfredställd över mitt liv på andra sätt...Om man ständigt går omkring med ett desperat uttryck eller deppar omkring och sörjer det man inte har, då ser man inte det härliga, positiva runt sig heller....Då missar man så många chanser till lycka och glädje...

Vad är lycka då? Är det kärlek till vem som helst bara det är nån, eller är det tanken på att kärleken kanske väntar runt hörnet? Är det att vara två eller kan man vara lycklig ensam?

För mig är kärlek allt det positiva i livet, alla möjligheter som finns om man vågar se dom...Meningen med livet är att göra varje dag till nåt speciellt, om det så bara handlar om att ta en kopp kaffe i total tystnad på morgonkvisten eller att spendera timmar i telefonen med nån speciell...Att ta en promenad, att känna doften av en klar, strålande höstdag, eller att slappna av till ljudet av ett smattrande regn...

En bekant till en vän dog häromdagen...Knall & fall vid köksbordet....

Man blir som påmind då om hur kort livet är, och hur mycket man borde uppskatta varje dag, hur tråkig den än känns just då...

Meningen med livet, kärlek och drömmar, det ser olika ut för oss alla....

Nu har jag dravlat klart och ska bara skriva detta:

Min lycka ikväll, min mening med denna måndag är ännu ett avsnitt av Färjan på 5:an, det kanske låter banalt, men just nu, i detta nu av mitt liv så är det enda jag behöver för att le, och det är jag nöjd med =)

Ciao, mina små pullor!