På mitt jobb arbetar vi med liv & död varje dag....

I tisdags var det livat, surströmmingsskiva med tillhörande snaps gjorde ett par av gubbarna först lite livade, hojtade efter mer brännvin & skrålade snapsvisor ( inte fullständiga dock, då minnet inte är vad det var...) & sen somnade som döda i sina rullstolar....Klockan tre på eftermiddagen =)

Idag kom jag in till en vårdtagare för morgonomvårdnad & trodde han var död..... Väldigt stilla, halvslutna ögon, tom blick....Långt mellan andetagen....

Han var inte död, inte än, men eftersom man jobbar med så gamla människor så  är man som beredd på det lite titt som tätt....

Levande & döda.....Friska & sjuka...Gamla & unga....På mitt jobb finns alla människor...Alla känslor....Alla intryck...Varje dag...Det gör mig trött.

Ibland undrar jag hur det skulle vara att vika kläder hela dagarna, eller servera mat, eller packa upp varor på ICA, eller jobba på kontor, eller.....

Men jag tror jag skulle sakna mina gamla, sjuka & nästan döda, vare sig det är av snaps eller långt leverne....

Jag är ofta stressad, trött, ibland ledsen, men glädjen i att få höra att man är en klämmig tjej, eller att få en stor kram som talar om utan talets gåva att man är värdefull, eller känslan av att man har fått ge av sig själv, av kärlek till människans åldrande skönhet....

De som har mitt jobb vet vad jag snackar om....Och har man inte den känslan så ska man inte ha mitt jobb....

Jag har jobbhelg, trist att vara ifrån familjen javisst, men det är ok.....Imorgon får jag höra att jag är klämmig, jag kommer få en stor morgonkram av någon utan tal, och jag kommer gå in till han med andningsuppehåll & se om han lever ännu....

Liv & död....Det är sorgsamt vackert alltihop....Ville bara säga det....

      Tjing!