Så hände det då....Han med ojämna andetag hade somnat in när jag gick in till honom igår morse....Det går inte att förklara hur, men man känner så fort man ser det att " skalet" är tomt....Själen, eller vad man vill kalla det, är borta....

Jag & en kollega gjorde honom i ordning, i fina kläder, nya lakan och nyplockade rosor från trädgården i en vas bredvid ett par tända ljus på nattduksbordet....

Rummet städade vi till och såg till att helheten var lugn & stilla...Det är jobbigt att stå vid en anhörigs kropp & säga farväl, då  är det viktigt att man bara kan fokusera på just det & inte känna ledsamhet över småsaker som att det ligger prylar överallt eller att golvet är skitigt....

Fönstret var öppet på glänt & solen lyste in..Det var en jättefin höstdag & de anhöriga var väldigt tacksam över hur fint vi hade gjort det för honom...

Min själ lyser såna gånger...Jag blir ännu längre & nacken rätas upp...Det känns som om jag har världens finaste jobb då....

Många tankar eftråt dock....Det är snart 8 år sen mamma dog...Då vi stod runt hennes säng & såg bara ett tomt skal.....Hon var borta då vi kom in i rummet....Själen hade flytt sitt trasiga fordon, och hon såg fridfull ut. Ingen smärta mer, ingen ångest eller oro....Bara tomt....

Idag är jag trasig. Förkylningen kröp på  mig igår, och slog till under natten, rejält också...Jag är helt slut, näsan rinner, halsen krånglar, jag känner mig täppt i hela huvudet....Så idag blir det soffhäng, med en rulle toapapper i knäet, nässpray, lypsyl, Alvedon & Ipren i magen, och bara försöka vila ut skiten....Usch...